Det råder väldigt mycket tankar och förberedelser i mitt huvud just nu. Dels för att det inte är långt kvar tills att det är dags för oss att bli fem i familjen. Men också mycket tack vare den hemläxa som jag fått av pyskologen att tänka lite extra på. Jag känner att jag börjar få kontroll på graviditetsdesperationen nu och samtidigt jobbar vi febrilt för att undvika att den inte ska bli värre efter förlossningen. Ett steg i rätt riktning för att undvika det är att redan nu planera in tid för återhämtning både innan och efter förlossningen. Detta innebär att jag och Martin måste vara mer samkörda än någonsin förr. Vi måste även börja att boa in oss lite tidigare än vanligt för att få polletten att trilla ner helt över det faktum att vi snart har ett till litet mirakel i våran famn. Vilket tycks vara svårt för vissa i våran omgivning att förstå sig på. Mycket av detta beror på att jag inte haft orken till att förklara eller kunnat berätta öppet om hur jag egentligen känt. Utåt sett ses vi som en sprudlande och kreativ familj som är så fantastiska mot varandra. Det är vi också och kärleken emellan oss råder det inget tvivel på här hemma. Att vi även gör otroligt mycket pyssel och har mysiga stunder tillsammans som familj är också en sanningsenlig bild av vårat liv. Men det finns även mörkare och djupare sidor som pågår parallellt med detta i vuxenlivet. Allt har som sagt fått haft sin tid och nu är jag redo för att ge svar på tal på många av era frågor..
![]()
För det är många som frågat mig hur det kommer sig att jag mått så dåligt efter graviditetsbeskedet när vi ändå kämpade och hann påbörja en ny Ivf- behandling i våras. Borde vi inte ha varit redo och förberedda inför pluset då och vara överlyckliga över att det gick på naturlig väg!? Självklart är vi lyckliga över att bli fem i familjen och det faktum att lillebror blivit till på naturlig väg. Att tro något annat är bara befängt!! Men det går samtidigt inte att ta för givet hur man kan och kommer att känna. Alla är vi olika och det är inte bra att jämföra sig med andra. För varje situation är speciell och unik för var och en utav oss. Vi känner alla olika, tänker olika och har olika förutsättningar. I vårat fall var vi så inställda på att detta kommer att ta minst 3-5år, innan och om vi lyckas bli gravida igen. Så i våras när Ivf behandlingen fick pausas (då jag blev så pass sjuk av överstimuleringen) ställde vi båda två in oss på att denna resa kommer att bli betydligt längre än vi befarat. Jag kände mig efter det misslyckandet inte alls redo för att fortsätta med behandlingarna efter sommaren. Utan var inställd på att ta en paus och landa lite innan dom nya försöken påbörjades igen. Att lära mig att lyssna på min kropp har tagit många år och allt för många missfall har vi gått igenom på vägen hit. Efter varje missfall har man byggt upp en högre och högre försvarsmur runt om kring sig. Våran mur hann bli rätt hög under åren tack vare dom 18st missfall vi tragiskt nog fick gå igenom i jakten på dom mirakelbarn vi har idag. När vi nu hux flux lyckades bli gravida utav oss själva under sommaren kunde vi knappt tro att det var sant. För detta skulle ju inte vara möjligt för oss!! Lyckan, lättnaden och tårar blandandes i en stor känslomässig kompott. Efter en stund landande vi i tanken och insåg att detta kan ju faktiskt komma att gå bra och gå hela vägen.
Men sen så kom nya störtblödningar, kräkningar i 30 hela veckor, massor av nya sjukhusbesök, tillväxthämning av liten och vårdkarusellen som återigen nu blev en del av våran vardag. När man är så här mitt inne mellan hopp och förtvivlan ligger en depression inte långt borta. Att våga vara lycklig och tro på att detta kommer att gå bra när man hela tiden stöter på nya komplikationer och är livrädd över att förlora det lilla mirakel som gror där inuti mig har inte varit lätt att hittat en balans på. Då sätter man automatiskt upp den där berömda försvars muren igen för att orka med att kämpa vidare. Men trots det så fann den mig som sagt till slut, den där depression. Men jag tänkte inte låta den vinna så jag sökte hjälp direkt denna gången. Efter att Ella föddes gick jag ju också in en depression men då tack vare amningsproblem och med Edwin efter att förlossningen gått på tok för fort. Det var först nu efter det senaste ultraljudet och det positiva beskedet att lillebrors tillväxthämning inte är livshotande längre som gjort att jag känt mig lugn för första gången under denna graviditet. Ett lugn som jag väntat så länge på att få känna!! Tårar, känslor och lättnad i alla dess former har sedan dess sköljt över mig. I praktiken har man ju nio månader på sig att förbereda sig inför förlossningen och det faktum att man väntar ett litet mirakel. Nio månader av tid att förebereda sig både mentalt och psykiskt på vad som komma skall. I vårat fall har vi nu knappt åtta veckor kvar till att försöka finna samma lugn och försöka få alla känslor att falla på plats som man annars har dessa nio månader av tid till att göra detta på. Det är därför så viktigt för oss nu att vi stressar ner. Att bara hålla om varandra på kvällarna och klappa på min lilla mage med ett nytt lugn inne i bröstet kommer att påskynda denna läknings process jättemycket.
Att även ta hjälp av våran omgivning och läkare i den mån som vi kan få nu är jätteviktig för oss. För familjelivet och vardagen måste få rulla på sin takt. Alla dom sista frågorna och orosmomenten som kvarstår innan förlossningen drar igång måste även försökas att suddas ut och finna sina svar på. Hur ska vi göra framöver för att slippa risken med att föda hemma ifall att det går lika snabbt som med Edwin!? Med ett förlopp på under 17min sedan första känningen/blödningen när jag väntade honom tills att han var född inne på sjukhuset var så omtumlande för oss. Jag hann aldrig riktigt förstå att han var född och tiden efter var mer chockartad än vad jag någonsin hade kunnat företsälla mig. Det tog nästan tre månader innan jag förstod att han var ute och här för att stanna. Hade Martin inte varit hemma med oss under denna första tid efter förlossningen så hade vårat liv kunnat sätt så annorlunda ut idag. För tack vare att Martin var hemma med oss fick jag nu mer tid till att smälta allt på. Jag är dock så otroligt tacksam över att min kropp inte sköt upp denna bearbetning ännu lägre utan att det tillslut bara blev tre otroligt tuffa månader och inte ännu längre tid som gick förlorad. För när man inte kan finna det där magiska bandet direkt med sitt nyfödda barn och knyta ann till det så faller ens hjärtat i tusen bitar. Jag hann under denna perioden klandra mig själv så otroligt mycket och kände mig så värdelös som mamma. Det kändes som att kärleken inte räckte till och jag var så förtvivlad över mitt liv. Här hade vi gått och längtat, kämpat och krigat på i flera år för att skapa vårat andra mirakel och så fick jag inte känna mig lycklig. Hur kunde jag inte känna mig lycklig när allt gått så bra ändå!? Skulden som man känner är obeskrivbar men vi lyckades tillslut sudda ut overklighetskänslan genom att ge oss själva tid. Jag orkade inte ens tala öppet om det jag kände för andra människor i våran omgivning. Skulden och alla känslor som vi hade fått erfara under Edwins första levnadstid blev helt enkelt för påtaglig att tala öppet om. Jag brukar ju annars ventilera väldigt öppet om allt som pågår i vårat liv men i detta fallet ville jag inte att denna negativa erfarenhet skulle få ta mer tid och fokus av vårat liv.
Det är nog första gången idag som jag faktiskt skriver ner en glimt av allt som vi fick erfara. För i dag har jag hunnit fått mer perspektiv på denna hektiskta period i mitt liv och även tagit lärdom av den. Jag minns så väl den där magiska kvällen när allt bara släppte. När jag satt där i soffan med Edwin i min famn efter att resten av familjen hade somnat och tiden bara stod helt still. I den stunden var det bara han och jag både kroppsligt och själsligt. Hans små blåa ögon tittade rakt in i mina och det var som att han genomskåda mig. Sedan log han emot mig för första gången!! Det leendet var den sista pusselbiten som jag behövde för att min is skulle smälta totalt. Jag galltjöt av alla känslor som helt plötsligt bara välde över mig. Det var som att någon dragit ut proppen och allt kändes helt plötsligt så självklart och som att Edwin alltid funnits här med oss. Den natten sov jag inte en sekund och inte Martin heller. För efter att jag bara suttit och beundrat vårat lilla mirakel i flera timmar ropade jag tillslut även ner Martin. Han tjöt sedan även han av lättanden att se mig lycklig igen!! När klockan slagit fem på morgonen så kom även Ella ner för trappen för att påbörja den nya dagen med oss. För henne var det en helt vanlig tisdagsmorgon men för mig var det starten på ett nytt liv som tvåbarnsmamma på riktigt!! Ella tyckte att vi var lite tokiga som skrattade och grät samtidigt vid frukostbordet och tillslut kunde inte hon heller hålla glädjetårana borta för alla känslor vart så påtagliga. Resten av den dagen låg vi ner på en lekmadrass inne på vardagsrumsgolvet pratade, busade och bara var. Så här fortsatte sedan vardagen att rulla på i flera veckor framöver. Vi lät våra mobiler, datorer och andra energitjuvande moment i vardagen att få förbli avstängda. På dagarna var det familjelivet som gällde och på kvällarna tog jag & Martin igen lite tid för bara oss två. Tid som inte hade varit möjligt att ge varandra om han inte hade varit pappaledig med oss i en längre sammanhängd period.
![]()
![]()
foto: Rustaupp
Inför denna nya tid som snart trebarnsföräldrar har vi därmed återigen nu planerat in så att Martin kommer kunna vara hemma tillsammans med oss en längre tid efter förlossningen. Allt för att ge oss och hela våran lilla familj nytt spelrum och möjligheter till att vara så förberedda som möjligt. Det är dock många frågor som fortfarande gror inom oss som vi måste försöka att finna svar på innan det är dags. En av alla dessa frågor har med en eventuell ingångsättning att göra. Är en igångsättning bättre än att låta tiden utvisa hur fort denna nya förlossningen kan komma att gå!? Det kan ju faktiskt ta mycket längre tid denna gången men också gå ännu fortare. Vilket beslut är bäst att ta för oss och lilla miraklet där inne i magen!? Hur känner jag egentligen inför den kommande amningen sedan, att börja med eventuella antidepressiva mediciner efter förlossningen och alla förberedelser innan dess. Alla dessa frågor och många fler ville nu min pyskolog att jag skulle tänka på nu inför lillebrors ankomst. I dom bästa av världar så har vi nu fått erfarit för mycket bakslag och tuffa tider att resten av denna gravidetet och tiden efter kommer att få bli som i en saga. Helt underbar och så fantastisk utan några nya problem!! Men med facit i hand så är det inte så livet fungerar. Men med all den kärleken, envisheten och drivet som vi har i den här familjen så kan vi ändå försöka att skapa våran egen saga. Så vi kommer fortsätta att göra mycket knäppa och busiga saker här hemma för att få tiden att gå. För genom att fortsätta att busa, pyssla loss och bara vara tillsammans som familj är den bästa medicinen som finns. Dock så kommer jag att försöka tala lite mer öppet om det jag känner även framöver här inne igen. Men allt har som sagt var sin tid och just nu tar vi en dag i taget.. Puss//Isabella
