Vi har haft fullt upp här hemma och gjort tappra försök till att försöka landa i det nya livet som nu fyrbarnsföräldrar. Både telefonerna och datorerna har fått förblivit avstängda. Någon riktigt bebisbubbla har vi dock inte hamnat i fram tills nu då det blev en rätt så stormig och tuff start för oss. Igångsättningen gick som sagt inte riktigt så som planerat. Vi hade fått besked om att igångsättningen skulle starta på samma sätt som med Emil. Genom att man bara skulle ta tål på hinnorna. Men då tappens insida inte var tillräckligt mogen så fick läkarna tänka om. Men efter fem cytotec doser och 17 timmar av oeffektiva försök med noll i resultat gav läkarna till slut upp även det igångsättningsförsöket. Dom lyssnade tillslut i stället på mina egna önskemål och tog hål på hinnorna klockan 06.48 så att vattnet gick. Sen smällde det bara till och knappt 2timmar senare klocka 08.45 den 26/2 kom sedan våran minsta lilla hjälte "Elton Alfons Storm" ut i rena raketfarten.
På vägen ut lyckades Elton även linda sig 2,5 varv med navelsträngen runt halsen. Så han var helt blå och skrek inte när han kom ut. Paniken sköljde snabbt över både mig och Martin. Men efter en liten stund piggnade Elton till och barnmorskorna var verkligen helt fantastiska i sitt agerande. Då det var fullt på BB fick vi sedan inte plats där, utan fick i stället ett tillfälligt rum nere på förlossningen. Sent på kvällen dagen därpå och efter mycket tjat ifrån våran sida fick vi tillslut en ok stämpel på min egen och Eltons lilla rumpa och blev fria till att få åka hem. Vilket var det bästa beslutet vi tagit. Men utan min mammas och min familjs hjälp hade hemgången aldrig varit möjlig. Då jag hade fått stränga order om att inte lämna sjukhuset tidigast tre dygn efter förlossningen. Detta för att alla ville vara helt säkra på att jag mådde så pass bra psykiskt innan vi fick åka hem. För under mina tidigare förlossningar har jag lyckats pricka in både kraftiga depressioner och förlossnings pyskoser. Denna gången så kändes allt dock så mycket bättre. Då jag knöt ann till våran lilla son på än gång nu och var så pass vaken och närvaranda i både kropp och själ efteråt.
Allt kändes bara så otroligt bra och självklart denna gången. Min kropp hade även klarat av denna förlossningen galant utan varken sprickor, skrubbsår eller nya stygn. Det märktes helt enkelt inte alls av att jag ens hade fött barn efteråt. Jag tappade dock en hel del blod men med tanken på att detta var den enda negativa effekten efter förlossningen så kände jag mig verkligen som värsta superhjälten. Dessutom så hade min kropp lyckats klara av denna förlossningen nu utan varken smärtlindring eller någon extra hjälp förutom några doser med Alvedon. Vilket är helt fantastiskt och speciellt med tanke på att jag drabbats av ryggskott dagen innan förlossningen. Att föda barn med ryggskott är dock inget jag rekommenderar för nog fasen vart det extra påfrestande för ryggen men samtidigt så dövande den smärtan resten av värkarbetet. Så det finns inget ont som inte har något gott med sig och kroppen är verkligen helt fantastisk på att anpassa sig.
Väl hemma igen sedan så kickade vardagen sedan igång direkt för oss. Med tandläkarbesök, föräldramöten och nya sjukhusbesök för resten av familjen. Efter hemgången hann vi sedan liksom aldrig med att landa i någon bebisbubbla. Då resten av familjen blev sjuka direkt och drabbades av både hög feber och influensa virus. Det slår ju liksom aldrig fel och även min mamma som skulle stannat kvar här hemma hos oss efter hemgången blev också superdålig nu och vart i stället tvungen att åka hem till sig igen för att kurera sig. Så någon lugn start fick vi då inte erfara utan kastades i stället direkt in i verkligheten. Under mitten av veckan så kraschade sedan även min egen kropp. Jag hade nog varit lite väl kaxig efter förlossningen och trott att jag klarade av mer än vad jag faktiskt borde ha gjort. För ryggskottet var nu utbytt mott en kraftig bäckenförskjutning och nya sjukhusbesök vart ett måste. Vilket i sin tur även fick orken att tryta för samtidigt som jag fightades med spända bröst och alla nya hormoner så började jag även få svårt att andas.
Med mina andningssvårigheter så tillkom även bortdomningar och känselbortfall i benet. Till slut vart trycket så pass påtagligt i bröstet att jag var tvungen att åka in akut till sjukhuset igen. Där man konstaterades att mitt syresupptag var kraftigt påverkat på höger lunga. Så jag blev inlagda på sjukhuset igen och uppkopplad med ekg och syrgas. Jag fick genomgå alla möjliga tester och flera röntgen plåtar hann tas innan man hittade felet. Jag hade lyckats dra på mig en kraftig lungsäcks inflammation och fått en mindre propp som vandrat upp och satt sig i ena lungan. Nya mediciner skrevs därmed ut och efter några timmar skrev jag även ut mig själv å åkte hem till resten av familjen. Jag vet inte om det är en placebo effekt med så fort som jag klev innanför dörren här hemma så mådde jag genast så mycket bättre igen. Vid den här tidpunkten hade Elton redan hunnit blivit över en vecka gammal och trots att jag nu var hemma igen så hann jag knappt med att ta ett djupt andetag innan det vart dags för nya sjukhus besök. För jag hann som sagt var knappt var in igenom dörren här hemma innan nästa sjukhusvåg drog över oss.
Då Emil nu drabbats av ny virusinfektion med hög feber, krupphosta och ögoninflammation som ett plåster på såren. Vid det här laget så förstår ni säkert att vi var helt slut här hemma och nästan kände för att kasta in handuken. För det finns verkligen en gräns för hur mycket man orkar med på en och samma gång. Men eländet tog inte riktigt slut här. Utan nu ville min kropp så klart jävlas lite mer genom att ställa till med en stört blödning och starta någon form av ny sympati förlossning med mängder av koagulerat blod lika stora som Eltons huvud. Så vi avslutade där med förra veckan med nya sjukhus besök, järndepåstopp och sedan en någorlunda lugn helg här hemma. Vi vågar som sagt var knappt planera in något alls just nu. Utan varje ny dag utan några fler sjukdomar och nya komplikationer känns i stället som rena lottovinsten. Både jag och Martin är helt slutkörda mentalt efter alla sjukhusturer men under den här veckan nu så är Ella och Edwin friska nog att få gå tillbaka till förskolan och skolan igen. Emil mår även lite bättre och Elton har klarat sig helt ifrån att ens blivit minsta lilla snorig. Vilket vi tackar högre makter för och äntligen nalkas det kanske lite fler lugna dagar i ett sträck för den här Cirkus - Sköldmark familjen.
Så medans många av mina vänner som också har fött barn nyligen precis har börjar att kravla sig ut ur sin egen lilla bebisbubbla. Kommer vi här hemma i stället nu att stänga in oss i våran egen första gången på denna resan. Ja för vi ska bara försöka vara nu i några dagar. Rå om varandra, skapa nya tillfället med totalt bebis gosande och tid för reflektion. För hela familjen är verkligen i stort behov av några extra kramar och lugnare stunder just nu. Redan om en liten stund så ska Martin ta en promenad ner till skolan för att hämta hem Ella och Edwin. Sedan blir det inte mycket mer gjort idag. Elton sover i skrivandes stund i min famn och har ett sådant fantastiskt mimspel för sig. Hans lilla mun både ler och grimaserar i alvarligare ansiktsuttryck på en och samma gång medans mitt hjärta samtidigt blir sprängfyllt av alla känslor för honom. Det är verkligen så som man säger: "THE BEST DREAMS HAPPEN WHEN YOU ARE AWAKE!"
Foto: Isabella, rustaupp.se
Ja, för troligtvis är det därför som vi knappt sover något under småbarnsåren. För man vill ju inte missa en sekund mer än nödvändigt. Man glömmer även snabbt bort hur mycket dom små faktiskt sover under sina första veckor i livet. Vilket är en rätt så rolig kontrast att reflektera över. För just nu önskar man att sin nyfödda lilla skatt skulle vara lite mer vaken under dygnets alla timmar. Men redan om någon vecka så önskar man motsatsen och att dom små ska sova en hel natt igenom. Just nu så känner varken jag eller Martin av bristen av sömn i alla fall. Vilket alltid är något extra positivt att faktisk lyfta fram mitt i allt detta kaos som varit. Men samtidigt så är ju energidepåerna långt ifrån så pass påfyllda som dom brukar vara, allt får ta sin tid. Under morgondagen ska vi dock försöka ta en lättare promenad ner till sjön och inviga den nya syskonvagnen för första gången. Vilket vi har sett så mycket fram emot. På hemvägen ska vi sedan även hämta ut en massa fina presenter och välkommen till världen gåvor som vi fått skickade till oss. Under eftermiddagen får vi sedan även hembesök av BVC för en vikt och längkontroll av Elton. Så det kommer att bli en lugn, mysig och spännande dag för både stora som små..
